I SWEAR THIS TIME I MEAN IT.

det slog mig idag. ska man behöva kämpa för att ha kvar något man ska se som självklart? något som alltid ska finnas där, men som försvinner så fort man behöver det. något eller någon som inte klarar av att se andra människor lyckas, som sätter avundsjukan framför det som ska vara viktigt. ska man behöva kämpa för att ha kvar något som uppenbarligen inte tänker kämpa för dig?

Eller ska man sitta här och lyssna på orden som svärvar runt i en stad med få människor, få människor med för stora munnar. tacka och ta emot alla påhopp och vänta på nästa eller helt enkelt stänga öronen. sätta leendet på läpparna och umgås med människor som får dig att må bra? de människor som har stolthet i ögonen när du pratar om dina framgångar. de som skrattar åt dina misstag och hjälper dig förbi alla svåra val och motgångar. De som säger att de blir glada av att höra din röst och de som faktiskt vågar erkänna att de saknar att umgås med dig.

Det är lätt att se allt det dåliga och mörka i tonårens backar. det är alltid lättare att hitta negativa tankar än positiva. jag vet att man ibland känner sig helt ensam. framförallt nu på gymnastiet då man glider ifrån de människor man förr brukade prata med och framförallt umgås med. man träffas inte lika ofta, man har läxor och träningar och dessutom finns inte orken att träffa andra människor.

I sådana situationer är det lätt att känna sig vilsen. Att känna att man inte tillhör någon och att man inte riktigt passar in längre. man känner sig ensam. men du är inte ensam. Även om de inte ringer dig varje dag, smsar dig konstant så betyder det inte att de inte vet vad du gör eller hur du mår. dagligen sitter det där, läser din blogg och kollar så att allt är som vanligt på facebook.

De riktiga vännerna är inte dem du alltid träffar och alltid har roligast tillsammans med. Utan det är dem som tänker på dig, de som undrar hur du mår, som klassas som äkta vänner. Det spelar ingen roll om du älskar att umgås med en människa, om den människan fullständigt skiter i hur du mår. minsta motgång kommer du behöva honom/henne och då finns denna människan inte där. Så står du där. ensam och ångrar varje litet steg du tog från de ögonblick du bestämde dig för att din nya vän var bättre än de andra.

".. det är inte antalet människor du umgås med som räknas, utan antalet vänner.."

jag var 9 år när jag läste det. Det var periodpaus, borta match och lakers ledde med 2-4. Martin hade gjort 3 av målen och jag hade en lila jacka. jag minns den dagen som om det var igår. jag förstod aldrig riktigt vad texten ville säga. men jag minns att den var skriven precis vid handfatet på andra toaletten till höger. Jag minns också att jag frågade mamma vad det betydde, men fick aldrig något riktigt svar.

jag är 16 år idag och om mindre än 2 månader fyller jag 17. Det var inte förrens igår, 55 dagar innan min 17årsdag som jag kom och tänka på det uttrycket igen. och nu är innebörden så glasklar. visserligen är jag glad över att jag inte förstod vad som menades då. jag levde i en värld utan problem. tonårstiden är långt ifrån problemfri och ordet vän är starkare än vad jag någonsin förr insett.

jag har insett att pratas vid varje dag och umgås flera gånger i veckan, gör dig inte till en vän. en vän är en som älskar, bryr sig och vill dig väl. svårare än så är det inte.