imorgon, imorgon kommer martin hit. Det var senast i augusti jag såg ena min bror sist. Det är ett halvår! Det är helt sjukt vad jag längtar. jag hör själv hur fjolligt det låter, men min familj betyder väldigt mycket för mig, de är inte bara människor jag delar blod och dna med, utan också de människor som får mig glad, lycklig och nästan de enda människorna jag faktiskt litar på fullt ut. Det är dessa fyra människor som får mig glad på riktigt, de som får mig känna sann glädje.

Jald för att få sitta i fotöljerna. Hur de alltid låter mycket när jag tänkt sova och hur de lyssnar på dålig musik. Hur de alltid ska reta mig över mina sjuka brännor och alltid påpeka när jag flåss. Deras sjuka humörsvängningar ( jag sakar mina bröder, att vara ensamt barn i huset är absolut inget fel. men jag saknar dem, deras komentarer, hur de alltid uppehåller toaletten just när jag tänkt gå in där. Hur de alltid klagar på hur jag tar så lång tid på mig, hur de går och byter kanal mitt i ett pogram jag faktiskt kollade på. Hur de alltid får mig att hämta ett nytt mjölkpaket när den tar slut under måltiden. Hur de klagar på att jag är för avklädd. Att de retar mig för allt jag gör. Hur de gör narr av mina smarta komentarer, sättet de alltid pressar in mig i mittensätet när hela familjen är ute och åker bil ( har jag nämt hur biffiga mima bröder är? jag kan inte få en gnutta luft där i baksätet) och hur de alltid använder vå mina vänner, de ligger i blodet) och allt detdär.

det finns tusentals negativa saker som jag vänder till positivt. just för att det är dem. Men samtidigt så finns det så äckligt många saker med dem som jag älskar. De har en humor över allt annat, när väl humöret är inne finns det inga människor som kan få mig att skratta mer. Att de är de sjukaste människorna jag vet och de fortfarande sitter framför tecknade pogram trotts en ålder på 23 samt 21 år.

helt sjukt vad man saknar saker man inte har.
och när man väl har de, så tar man inte tillfället i akt och njuter tillräckligt
men det ska jag göra nu. imorgon äter familjen tillsammans för första gången på över 7 månader, 8 månader är det nog. hur hemskt är inte det? fyfan vad jag ska äta tillsammans med dem nu. så bloggen, du är prio 4 den närmaste veckan. jag tar tag i dig när jag hinner. hej