när besvikelsen blivit så stor att man inte längre klarar av att möta sin egen spegelbild, det är då man undrar. vad flög i mig ? vad tänkte jag på ? och ungefär i samma ögonblick inser man vad man utsatt sig själv för. äcklig är det enda ordet jag skulle beskriva mig själv med nu. jag har ingen direkt anledning till varför, men det är så mycket som har hänt. för 5 veckor sedan hade jag sällskap, jag höll stadigt fast i en person och gav honom all kärlek jag kunde ge. det var jag, jag gav allt för en människa.

vem är jag nu ? vem ger jag allt till och vem håller jag i stadigt? absolut ingen. det är nog där jag fastnar, jag känner inte denna marken, jag är ute på hal is utan några som helst skydd som kan rädda mig om jag faller pladask.

och det är i sådana här lägen då du är som mest fantastisk, anna världens finaste vän.

du känner mig, du kan mina misstag och du vet redan innan när jag begår ett att det kommer ske. när de andra nu slutar bry sig och slutar höra av sig, så står du kvar. med världens sjukaste humor om allt och ingenting. du ler åt mig oavsett vad jag gjort och du accepterar det jag gör, du ser mig som den personen jag alltid varit. du bryr dig på riktigt helt enkelt, du är inte bara en av dem som frågar för att de måste. du är alltid ärlig och du förstår mig så jävla bra. tack för att du finns, jag älskar dig

slänger in en bild från årskurs 8