jag har blivit sårad, möt hinder och varit bekant med döden, jag har under många nätter legat utan sömn och hört skrik som inte existerar, hört att tystnaden låter och sett solen gå upp. jag har gråtit kudden så våt att den kan vridas flera varv, fått kroppen vriden ut och in och hjärtat i 1000 bitar. mitt liv är alltså precis som vilken tonårings som helst, men jag har någon som de andra saknar.

jag har honom.

han som alltid bemöter mig med ett leende, som låter mig sova ytterst, som ler åt allt jag säger, som pussar mig på pannan och skrattar åt mig när jag somnar under alla filmer, som får hela min mage att vrida sig av skratt, som torkar tårar bättre än någon annan, en person som håller om mig när solen gått ner, som kan få mig att le i de mörkaste stunder. en människa som säger att jag är vacker när jag sover, när jag är nyvaken och när mitt hår är som äckligast. som kan kalla mig söt när svetten rinner ner från min panna och svettlökarna går ner till fötterna, en person som får mig att hitta posetiva saker i allt, en som peppar mig när jag kommer sist på alla konditionstest och som alltid tror det bästa om mig. en människa som får mig att tro att ingenting är omöjligt, att alla kan. och det är väl det som allt handlar om, att man klarar allt - så länge man inte är ensam.