En vän är en vän, hur taskigt livet än gått. 

Det slog mig idag hur stor del av mitt liv jag lägger ner på att planera mitt liv. krontrollfreak är ett ord som dessvärre kan passa som mitt andra namn, många gånger också som mitt tilltalsnamn. jag klarar inte av att inte ha kontroll. Innerst inne har jag nog alltid varit den människa som vill ha mest kontroll över allting som händer och kommer hända i mitt liv. 

jag tror aldrig någonsin jag har kommit till ica och spontan plockat godis, utan redan när jag sätter mig på cykeln har jag bestämt exakt vilka godisbitar jag kommer ta när jag väl kommer fram, och hur många av varje sort. Värst är det när man planerar och förbereder sig mentalt för en filmkväll med chipspåsen då någon helt plötsligt ringer och spontanar med en utekväll. Det värsta jag vet. och likadant åt andra hållet, planerat in utekväll och det blir inget.  

jag har heller aldrig varit den som sagt "vi tar det som det kommer" för oavsett hur mycket jag vill säga det, så kan jag det inte. jag är inte sådan. jag kan få panik en dag som denna över att jag inte vet vad jag ska söka till efter gymnasiet ( jag börjar 2an till hösten) och har därför kollat alla pogram som kan vara intressanta - kollat vilka ämnen som ger behörighet och därför bestämt mig för att läsa alla dessa under gymnasietiden. mindre smart då min kropp inte klarar av stress och gör mig då sjuk.

Ytterligare en mindre bra sak med mig. jag blir äckligt lätt rastlös. jag måste ständigt ha något att göra. några få saker jag hunnit med denna månaden : Startat ett eget företag, gått upp ett steg som innebandydommare, extrajobbar fortfarande som fotograf assistent, planerat mitt sjukt stora projektarbete jag ska ha i 3an (som lär ta mer än ett år att förbereda) och då har de endast gått 14 dagar.  

nu är jag rastlös som aldrig förr, vet inte vad jag ska ta mig till eftersom jag måste "slappna av och varva ner" som mamma så fint kallar det. Men det är nog smart, om endast några veckor börjar skolan igen och jag läser 15 ämen detta året + att jag jobbar + att jag dömmer innebandy hela tiden, nu även utanför växjö + att jag dansar hela tiden (blir nog dock inte i närheten av de 7 timmarna jag dansade förra året) + att jag bestämt mig för att ta tag i träningen, på riktigt nu + att man ska hinna ha ett liv utanför detta + att jag har sjuk prestationsångest- ska alltid vara bäst i allt.  

jag menar, hur jobbigt vore det inte att vara mig, egentligen?